Second time around

Jag var sen, var väl ingen killmagnet (då... ;) direkt.
Om jag inte räknar Ryska Posten-kyssar så var jag 14.
Faktiskt ett starkare minne än när jag några år senare blev av med oskulden.

Det var disco i idrottshallen... jag och bästisen hade gjort oss i ordning innan, länge och väl.
Jag hade spanat på en viss kille ("han med dom bruna ögonen" kallades han i min dagbok) ett bra tag, men han verkade inte se mig.
När sista tryckaren (Heaven av Bryan Adams) spelades kom en, för mig okänd, lätt överförfriskad kille och bjöd upp lilla mig.
Jag kunde ju inte annat än att tacka ja... Vi dansade, och plötsligt började han fumla efter  mina läppar!
Väluppfostrad som jag är, lät jag mina läppar möta hans. Och hans tunga!! Oj, vad han vevade runt den minns jag.
"Jaha, det är såhär man skall göra?"
Slaffsigt, blött och rätt äckligt egentligen, men vaffan?
Så jag vevade friskt på, jag också... struntade i att han var för gammal, för full, för ful och dessutom smakade som ett helt gammalt öl-bryggeri.

http://www.youtube.com/watch?v=3eT464L1YRA

När låten var slut sprang jag, innan lamporna ens han tändas, bort till bästisen som tålmodigt stod och väntade på mig.
Och när han nästa Fredag ville dansa igen tackade jag nej...

***

(Den där andre killen då? Jo, han fick jag allt dansa tryckare med ett annat disco på samma ställe. Minns hur han sjöng med i låten i mitt öra... That´s what friends are foooor... men något mer blev det aldrig. Fast det var rätt kul för några år sedan när han kom till mitt jobb som målare, och de där ögonen kunde man fortfarande drunkna i...