Problem
Jag är så förbannat trött på sonen här!!!
Så här ligger det till:
Jag har trott att det går skapligt i skolan, jag har ju bara kunnat lita på vad han säger eftersom han ju varit myndig i drygt ett år, och det var planerat att han skulle söka till högskolan till hösten... Nu har det visat sig att han skolkat massor, och inte fått godkänt i en massa kurser...
Jag har de senaste veckorna peppat, puchat, hjälpt honom, tvingat honom att plugga, allt för att han skulle ha en liiiten chans att klara skolan. Så kommer det, nästan något varje dag, fram nya uppgifter som han har kvar också. Själv rycker han på axlarna, och är allmänt dryg.
I går skrev han dock, även här puchad och peppad av mammi, högskoleprovet. Jag har inte haft några större förväntningar att det skulle gå bra... inte med hans inställning. Nu har han iaf gjort det, men han skrev inte av alla svaren ("orkade inte"), så han kan inte rätta och se hur hans poäng blev.
15 April är sista ansökning för högskolan... Antar att han inte kommer kunna söka.
Vad är nu då alternativen?
Komvux, plugga upp betyg för att kunna söka nästa år?
Gå arbetslös och sova bort dagarna och bli ännu slöare?
Frågar jag honom så bara han rycker på axlarna och svarar "Vet inte"
OK, jag vet att man inte kan tvinga någon till att läsa vidare, men vad annars skall han hitta på?
Jag resonerar som så, att det är ju bättre att plugga än att bara gå arbetslös, det tror jag inte är bra för en redan slö 19-åring.
Hur tänker ni?
Han kanske ska ta sabbatsår och jobba ett år eller två.
usch jag lider med dig. men vid den åldern är man nog väldigt skoltrött.
jag pluggar som vuxen nu och är inne på min 5e termin och nu är jag trött på detta!
har ångest redan inför hur mina söner ska klara skolan!
men ett sabbats år, försöka fixa jobb. kanske?
jag är 29 år =) min äldsta son har jag alltid och typ ingen barnvakt till honom. försöker träffa på kvällen när han sover. men det funkar inte i längden, vi kör på kompisstuket, för jag har ju killkompisar med.
sedan ahr jag mina smågrabbar varannavecka.
äldsta är 7, dom små 3½ och 5. har varit singel ca 2½ år, om man inte räknar med småförhålllanden på ett par månader nån gång. allt under 3 mån ´räknar jag inte som förehållande
Tycker också som någon att han ska ta sabatsår och kanske få något jobb eller praktikplats. Jag pluggar också nu, har jobbat inom barnomsorgen i 6år men skolar nu om mig. Jag pluggar på distans eftersom jag har små barn och en man som jobbar mycket kvällar. Det kanske kan vara ett allternativ, finns många kurspaket som annordnas på distans då han kan plugga hemma med hjälp av datorn.
Men vad vill han? Om han inte vill plugga, så spelar det ingen större roll hur mkt push, motivation någon försöker ge honom. Mitt ex för 10 år sen var ett hopplöst fall. Jag hade stora drömmar, ha en examen, skaffa mig ett bra jobb, flytta till staden jag älskar. Nu är jag där idag, men jag insåg rätt så tididt att han aldrig skulle komma dit. Just att han inte "ville" dit, han ville inte plugga. Visst ville han få sina drömmar uppfyllda, men ville bara inte gör nåt åt det.
Det jag vill säga är att han måste komma på det själv, det han vill göra och vad som är viktigt för honom.
Utbildning är viktigt, men det finns massa massa utbildningar om inte bara är att "läsa massa böcker". Finns t ex KY-utbildningar.
Det är upp till hur han vill ha sitt liv om 10 år. Hur vill du ha ditt liv om 10 år?
Åhhh, vilket dilemma!!! Precis som du säger så är det ÄNNU viktigare med utbildning idag och det mesta kräver erfarenhet om det så handlar om ett städjobb!! Dock tycker jag att väljer han att "drälla runt" så måste han ändå kunna ta vilket jobb som helst för att göra rätt för sig hemma, det är ju inget vandrarhem..
Stort lycka till nu!!
Oj oj, kom förbi här av en slump och skulle tävla med fastnade för detta inlägg. Min son är 4 och jag tycker att jag har det jobbigt med 4-års trotset. Hur ska det bli när han blir äldre. Jag inser att det kommer viktigare frågor som man måste ta ansvar för som förälder. MEN han är ju 19, alltså myndig. Måste vara svårt som förälder att släppa taget om sina barn och jag har ångest för hur jag kommer att klara det i framtiden. Men som det låter så känns det nog som att du borde låta honom vara, pusha och uppmuntra men låta honom ta sitt ansvar. Det funkar inte bara att rycka på axlarna och vi får se hur det går. Han måste få se att så funkar det inte. Pluggar man så kan man bo hemma tills man är färdig och inte betala någonting. Men pluggar man inte så måste man skaffa jobb och antingen betala hemma eller flytta hemifrån.
Thats it!
Välj!
Många har ju hoppat av skolan pga skoltrött och senare i livet kommit på att det var fel val och pluggat upp sig. Men precis som med bantningen (som jag håller på med) så funkar det inte om man själv inte vill.....
Svammla mycket, jag vet....
Lycka till och gå på ditt hjärta, det brukar bli bästa. Detta var bara min åsikt inget att lita på;)
Hälsningar
Yohanna
