Dag 30. Ett sista ögonblick
Jag jobbar ju med äldre, och som jag tror att jag nämnt förut tycker jag om att jobba med "vård i livets slutskede".
Det är fint att kunna göra den sista tiden fin för människor, det är liksom det sista man kan göra för någon.
Många utav våra boende har inga anhöriga, och då är vi personal extra viktiga.
Ingen skall behöva ligga ensam på sin dödsbädd.
Att sitta en stund, hålla handen, sätta på lite musik man vet att han/hon uppskattar, smörja torra läppar, vända på kudden.
Vara där!
Usch vilken jobbig bit av arbetet - se folk gå bort...
Håller på att läsa ikapp mig,
(har varit dålig både på att läsa och skriva några dagar..)
Och Herrgud människa!
Vad produktiv du är!!
Gillar din blandning av stort och smått ;-)
Beundrar er som arbetar inom vården,
att ni orkar, att ni bryr er, att ni finns..
Vet du, det var första gången jag kom i kontakt med döden när min pappa gick bort, och jag var då 53 år!
Första gången jag var med, första gången jag såg någon död..
Personalen på pappas boende var helt underbara,
utan undantag!
Och det syntes hur mycket de tyckte om sitt jobb,
och vad de tyckte om alla gamlingar..
Pappa hade kvar sin humor in i det sista, och han busade ofta med personalen, men så blev han emellanåt allvarlig och grät en skvätt över vilken tur han hade som fick bo där..
Och så sa han åt mamma att baka något gott så han kunde bjuda "tjejerna" på fika, så varendaste vecka drog mamma dit sina kakburkar..
Det var ren och skär lycka även för oss anhöriga att se hur väl omhändertagen han blev, trots att han var vårdkrävande, ja du vet väl hur en svårt sjuk parkinsonpatient behöver hjälp med.. Allt!
Ni är värda all beundran!!
Ha en skön lördag, stressa inte mer inför julen,
om en vecka är den redan över ;-)
Kramar!
